Institutionen för informationsteknologi

Doktor G:s reflektioner

Kapitel 1: The reality of groups

En grupp bildas när mer än 2 personer har något gemensamt. Något som binder dem samman som de kan samtala om gör att en grupp bildas och en känsla av att gruppen håller ihop. Katastrofala händelser eller traumatiska händelser brukar även föra människor samman eftersom sådana händelser skapar starka band och en stark gemensam grund att samtala kring. Gemensamma händelser är ett ofta förekommande samtalsämne och skapar samtalsgrupper på till exempel en mingelfest! De behöver inte vara så att något katastrofalt ska hända, som till exempel att judarna blev utsatta under andra världskriget för att föra människor samman. Det kan räcka med ett gemensamt intresse, gemensam kultur eller traditioner, eller samma sociala klass eller att man spenderat tid tillsammans som skapar ett band som gör att gruppen väljer den egna gruppen i första hand. Familjen kan ses som en grupp, en grupp som man inte har valt själv dock. Det finns grupper som man både väljer själv eller som man inte har valt själv och blir mer eller mindre instuvad i.
Kan man definiera en större folksamling som en grupp? Ja, ifall de i något fall har ett gemensamt mål som de arbetar mo. Exempelvis en folkmassa som alla ska ta tåget till Stockholm på morgonen för att ta sig till sina respektive jobb, då kan man kalla folkmassan en grupp för deras gemensamma mål är att ta sig till Stockholm med tåget.
Men sedan är frågan när en grupp blir en grupp? Är det som med ljud? Finns det inget ljud ifall ingen hör det? Alltså om trädet faller i skogen och ingen är där, är det då ett brak när trädet dimper i backen? Blir en grupp först en grupp när någon extern har erkänt gruppen som en grupp? Eller räcker det med att medlemmarna i gruppen ser sig som en grupp och en samhörighet?
En grupp består ju av individer och alla individer är olika. Samt att individer uppträder olika i olika sammanhang, det vill säga individer spelar olika roller i olika sammanhang. En roll har individen om den är ensam och en helt annan i sociala sammanhang, dessutom så spelar individen olika roller beroende på i vilka sociala sammanhang individen befinner sig i. Samt att individens personlighet och personliga utveckling spelar in hur individen reagerar i sociala sammanhang och i gruppen.
Individens personliga identitet kan i ett gruppsammanhang försvinna mer och mer för att individen tar på sig gruppens identitet. Vilket kan vara farligt, se till exempel nazi-Tyskland, gruppens, eller landets i detta fall, identitet blir viktigare än den egna. Men i vilka fall kan det vara bra? Och vem bestämmer vad som är en bra grupp-identitet?
Varför strävar människan så hårt efter att tillhöra en grupp?

Kapitel 2: Elementary processes in groups

Kapitel två handlar om olika elementära processer och faser som en grupp går igenom. Först sker ett skapande av en grupp, sedan formeras gruppen och sammanhållning skapas för att kunna anta på vilka normer som gruppen ska fungera. Sedan kan gruppen verka mot gemensamma mål.
Först skapas en grupp genom att de presumtiva medlemmarna har ett gemensamt öde eller ett gemensamt intresse eller kanske samma mål. Ett gemensamt öde skapar en gruppsammanhållning, exempelvis Expedition Robinson på tv; aldrig har väl så olika personer lyckats skapa en så hårt sluten gruppsammanhållning.!?! Stora sportevenemang eller musik-konserter skapar en stor sammanhållning i grupper eftersom hela gruppen arbetar mot ett mål eller alla är där av samma skäl, sitt stora intresse för sport eller musik. En grupp skapas genom att medlemmarna kan se att de får fördelar av att vara med i just den gruppen.
När man går med i en grupp påverkas vår personliga identitet och hur vi ser på oss själva. Istället definierar vi oss själva efter gruppens gemensamma tyckanden och åsikter och glömmer kanske bort den person vi egentligen är.
En del grupper kan ha antagningsriter som kan involvera förödmjukelse eller smärta, till exempel nollningen när man börjar på universitetet. Man ska förtjäna sitt medlemskap i gruppen, vilket ytterligare stärker grupptillhörigheten eftersom man då vet att alla som är med i gruppen har varit med om samma sak. Dessutom så skapar det en känsla av engagemang till gruppen eftersom man har stått ut med initiationsfasen så vill man inte gärna släppa taget för att behöva utstå det i en annan grupp. När grupper tävlar mot varann stärks gruppens sammanhållning, vilket inte bara har att göra med om de lyckas och vinner över den andra gruppen, även motgångar och förluster kan stärka gruppens sammanhållning om förlusten är hanterad på rätt sätt och gruppen blir styrkt och peppad att vinna nästa utmaning som grund. Sammanhållning kan också vara vald eller inte vald, beroende på om man har valt gruppen man tillhör eller inte. De som inte hade valt sin grupp tenderar att bli en mer splittrad grupp efter en förlust än vad en grupp som har valt varann. Grupper som har valt varann tenderar även att prestera bättre. Grupper som lyckas skapa positiva relationer till varandra tenderar att prestera bättre, samarbeta bättre och har bättre sammanhållning än grupper som istället bara producerar negativa relationer till varann. Bra sammanhållning kan relateras till fysisk närhet, frekvensen i interaktioner, likhet mellan andra gruppmedlemmar, men framförallt är det ett engagemang till gruppens gemensamma mål som gör att gruppen skapar en stark sammanhållning.
När sammanhållning har skapats formar gruppen, både medvetet och omedvetet normer och regler som måste finnas för att gruppen ska kunna existera och kanske eventuellt växa. Gruppen bestämmer vad som är accepterat eller inte accepterat beteende. Nu sätts gruppens identitet och de gemensamma målen börjar ta form. Gruppen jobbar mot ett gemensamt mål och en persons framgång får inte vara någon annans olycka, utan alla i gruppen arbetar för gruppens välmående.

Kapitel 3: Structural aspects of groups

Kapitel tre handlar om olika roller och olika status-funktioner i en grupp, däribland ledarens roll och status. Kapitlet behandlar även fenomenet att vi utvärderar oss själva genom att göra en social jämförelse med övriga medlemmar i gruppen. Gruppens struktur karaktäriseras även av nätverks-kommunikationen.
I en grupp finns både formella och informella roller, det vill säga roller som är officiellt angivna samt roller som skapas i det " tysta" och som man som individ i en grupp måste lära sig genom att interagera med gruppens medlemmar under en längre tid. I en grupp har alla individer en roll, och alla roller kanske behövs för att skapa en dynamik i gruppen? En del roller kan kanske krocka med gruppens gemensamma mål.
Olika roller har också olika status i gruppen, det vill säga olika roller med dess status har olika möjligheter att påverka gruppen och kontrollera gruppen. En individ som har en kontrollerande roll i en grupp kan ha en underordnad roll i en annan grupp. Individen anpassar sig och antar den roll kanske som finns "ledig" i en grupp. Vissa roller är inbyggda med en automatisk status, exempelvis Iordanis har mer makt över denna kurs än vad vi doktorander har i egenskap av lärare. Hur sätts status då? Hur definierar vi status? En teori är att den individ som har förmåga att initiera idéer och aktiviteter får en hög status. En annan teori är att flera gruppmedlemmar har en överensstämmande uppfattning och förväntningar om någons status och då får den rollen/individen en hög status. På detta sätt skapas en hierarki i gruppen. Hierarkin kan dock ändras om folket i gruppen byts ut. Det går också att pålägga status på folk genom att stoppa dem i grupper som har en viss status. Till exempel om man stoppar in smarta skolbarn i en ansedd dålig mattegrupp, så kommer de om några år tro att de inte alls är smarta på matte eftersom de antar gruppens status som är ålagd dem både externt och internt. Detta kallas expectation states theory.
Roller och status hjälper oss att identifiera oss själva. Vår egen status definition hjälper oss att veta vem vi är. Vi utvärderar oss själva utifrån gruppens status och rollen vi har i gruppen. Denna sociala jämförelseprocess är en ledtråd för att förstå olika faktorer av gruppbeteende. Så det är mer praktiskt att säga "känn andra" istället för att säga "känn dig själv" för att få reda på vem man är!
Det går också att göra denna jämförelse mot andra statusgrupper, det kallas för intergroup comparison. Jämförelsen kan vara social eller temporär.
De gruppmedlemmar som har hög status blir oftast betraktade som ledare. Man kan fråga sig om ledarskap handlar om personlighetstyp eller om det är en produkt av situationen? Frågar man ledare världen över så säger de att de är produkter av situationen, för vad har egentligen ledare som Saddam och Moder Teresa gemensamt? Men generellt så verkar ledare i allmänhet ha bättre självförtroende, intelligens, social kompetens samt prestationsinriktat arbetssätt. Men de allra viktigaste är hur du beter dig som ledare för att lyckas, inte hur du är. De som blir ledare har förslag på hur gruppen ska utvecklas och när alla känner att de tjänar på förslagen blir den personen ledaren för gruppen. Olika ledarstilar har olika relationer till sina gruppmedlemmar, samt att olika ledarstilar är bättre lämpade för vissa uppgifter. Olika ledare kommer fram till beslut på olika sätt och har olika strategier för att åstadkomma detta. Bra ledare är uppgifts-orienterade samt att de ser till gruppens bästa. Bra ledare är personer med personlighet som matchar specifika situationer. Om inte dessa matchas så är gruppen mindre effektiv. Ledaren måste även bli accepterad av gruppen, detta kan ske genom att ledaren visar kompetens kring uppgifterna i gruppen eller en stark överensstämmelse med normerna i gruppen samt att ledaren passar gruppens struktur.
En annan viktig aspekt på grupp-stukturer är hur kommunikationsnätverket är konstruerat i gruppen. Det kan finnas olika slags nätverk; cirkel, kedja, hjul, y-formad. Högt centraliserade nätverk är väldigt effektiva när det kommer till att lösa enkla problem där komplexiteten inte är så stor, men vid mer komplexa problem krävs en decentraliserad kommunikationskanal.

Avatars reflektioner

Kapitel 1

Nyckelkoncept: social identitet - vem är jag?

Olika gruppdefinitioner

* delat öde, t ex kosovoalbaner
* social struktur, t ex familj
* öga-mot-ögainteraktion (passar endast för mindre grupper)
* självkategorisering (två eller fler individer som tycker att de tillhör samma sociala kategori) - för subjektivistisk eftersom grupper faktiskt finns också för andra än medlemmarna

I boken:

en grupp uppstår när två eller fler individer tycker att de tillhör denna och dess existens också erkänns av andra

Det är intressant att det ens funnits en debatt huruvida man måste erkänna ett slags group think för att kunna tänka på grupper som en abstraktion av individerna i dessa.

Också intressant att man tidigare fokuserat på att grupper på något sätt alltid fungerar negativt på individers omdömesförmåga. Om man t ex tänker på samhällen som stora grupper så vore det väl rätt tragiskt att tänka sig att samhällen strävar mot något som varje individ för sig egentligen tycker är dumt? Samma sak med mindre grupper som familjer osv. Snarare ska man nog tänka om individen att vi faktiskt, mer eller mindre automatiskt och omedvetet, försöker både upprätthålla och leva upp till de normer som vi uppfattar gäller i gruppen. Eller som Reicher säger, vi skiftar identitet från ett individfokuserat till ett kollektivt/socialt när vi upplever en situation som prövar gruppens sammanhållning. Oavsett om gruppen är positiv eller negativ så är sammanhållning ett naturligt oreflekterat värde. Status quo är fina grejer.

Den enklaste förklaringen till alla märkliga observerade gruppfenomen är nog 1) att vi hemskt gärna vill tillhöra ingruppen och inte utgruppen och 2) grupper tolkas utifrån som en homogenitet. Inifrån är man antagligen medveten om det gemensamma målet men gruppen framstår nog inte som lika homogen.

Apropå flaming i forum så borde det finnas nyare forskning inom detta som tittat djupare på hur det fungerar på bloggar och dessas kommentarsfält ur ett gruppsykologiperspektiv. Det verkar ofta som att det, särskilt på intressefrågebloggar, finns en grupp som står på bloggarens sida samt några meningsmotståndare som rör upp heta känslor hos dessa. Sällan särskilt nyanserat från någondera håll. Troll exploaterar ofta den förvirring som uppstår när någon plötsligt byter åsikt.

Kapitel 2

Festingers teori om kognitiv dissonans är fin och enkel och förklarar mycket idioti. Det borde egentligen tillhöra allmänbildningen att vara medveten om denna fruktansvärt effektiva manipulationsmetod. Alltså: om du vill att din nemesis ska börja gilla dig - be denne att göra dig en tjänst som h*n inte kan säga nej till. Efter det måste h*n motivera tjänsten för sig själv genom att förbättra den tidigare negativa bilden av dig. Bland nasare kallas utnyttjas denna teknik under namnet foot-in-the-door. Genom att köparen går med på en liten delaktighet (ofta för att slippa säljaren) fås denne mer positivt inställd och mottaglig för större engagemang (som att köpa en ny bil). Motsatsen kallas door-in-the-face där man först ber om en väldigt stor tjänst och sedan erbjuder förlösning av det dåliga samvetet hos nejsägaren genom att erbjuda möjligheten att gå med på en liten tjänst. Denna teknik fungerar om syftet med tjänsten är något som den erbjudne sympatiserar med, t ex välgörenhet.

Samhörighetsskapande faktorer

* gemensamt öde
* gemensam uppgift

IPA (Interaction Process Analysis) är en kategoriseringsteknik för interaktionshändelser i en grupp. Med hjälp av denna jobbiga teknik har man gjort flera kul fynd:

* En del pratar konsekvent mer än andra och dessa får mer uppmärksamhet än de tystare.
* Skillnaden i interaktion mellan ledare och andra ökar i takt med gruppens storlek. Ju större grupp, desto troligare att en person dominerar denna.
* Grupper med olika syften har olika interaktionsmönster

Gruppsammanhållning

* medlemmarna gillar varandra?
* medlemmarna gillar idén med gruppen?

Gruppsammanhållningen påverkas av resultat på ett sätt som rimmar väl med Festingers teori.
Ökad sammanhållning om

* gruppen lyckas
* gruppen misslyckas men var självvald

Minskad sammanhållning om

* gruppen misslyckas och inte var självvald

Sammanhållning är positivt för uppgiftslösning om gruppens normer förespråkar hög arbetsmoral. Om normen däremot förespråkar slacking är sammanhållning negativt för detta. Motsatt förhållande gäller inte vid dålig sammanhållning. Alltså är gruppnormer viktigare än sammanhållningen för prestation. Normer är generellt bra för att veta hur man själv ska bete sig och kunna förutsäga hur andra kommer att bete sig. Det är intressant att kontrastera utsagan på sidan 59, att normer är särskilt användbara i nya och tvetydiga situationer, mot insikten att nya och tvetydiga situationer kräver att man noga tänker igenom sina handlingsalternativ. Jag skulle vilja läsa mer om normsättare.

Kapitel 3

Kapitel 3 handlar om gruppstrukturer. Roller är bra för struktur och harmoni och sånt är populärt. Det är skönt att veta sin plats så slipper man fundera så mycket. Status och makt är andra intressanta aspekter. Det finns fynd som pekar på att individer med låg självupplevd status har svårt att prestera bra i konkurrens med sådana som upplevs ha högre status.

Festinger hittade på ännu en användbar teori - Social Comparison Theory - som i princip hävdar att vi med stort engagemang värderar oss själva i förhållande till sådana som vi uppfattar är lite godare kålsupare än oss själva - de som är snäppet extremare i ypperlighet eller uselhet.

Resten av kapitlet handlar om ledare (förutom det allra sista om kommunikationsnätverk, som borde strykas). Det är intressant men det känns som att det saknas nåt. Slutsatsen torde väl ändå vara att ledare är ändamålsenliga. De tror nog ofta gärna att de skapat sin egen status men är ändå bara precis så värdefulla som följarna gör dem. Ibland behöver man pappa och ibland behöver man mamma. Könsstereotypiskt sett alltså.

Doktor Rs reflektioner

Kapitel 1 The reality of groups

Kapitlet är en introduktion och ger en försmak till vad som kommer att komma i senare kapitel. Författaren tar upp olika perspektiv av gruppen, individernas inträde i gruppen, beteenden i gruppen, relationen mellan olika gruppen. Rupert Brown börjar med att definiera vad en grupp är och utökar Turners definition från 1982. Definitionen har tre viktiga element:
1. minst 2 medlemmar
2. medlemmarna anser att de är med i gruppen
3. gruppen är känd för minst en annan person

I grupperna finns det individer som tillsammans skapar en grupptillhörighet. Forskare har diskuterat huruvida gruppen har ett eget liv/ själ "group mind" eller inte. Slutsatsen som dras är att det inte finns något som heter group mind men individerna skapar en gemenskap i gruppen, skapar gemensamma värden, normer och beteenden. Människans beteenden som individ och som del av grupp. Att vara en del av en grupp har påverkan på individen även när gruppen inte är närvarande. Mina funderingar är då: Hur många grupper kan man vara med i? Hur stor del av ens individuella beteende är påverkat av de grupper man tillhör?

Kapitlet tar även upp oönskat gruppbeteende i stora folksamlingar. Enligt Zimbardo beror det på anonymitet, diffust ansvar, och storleken på gruppen. Andra experiment har gjorts och tyder på att anonymitet inte har så stor betydelse som Zimbardo trodde. Dinner hävdar att en nyckelfaktor till beteendet är brist på självkänsla. Men jag funderar på att det kan bero på övertro på sin eget rationella beteende. De tycker att de uppför sig rationellt utifrån deras situation och åsikter, att de har bra självkänsla och känner sig icke-anonyma i gruppen.

I bråk mellan grupper och kollektiva situationer förändras personernas identitet, den personliga identiteten ersätts av en gruppidentitet som definieras av gruppen ej individen. Det som normalt anses vara norm och accepterat beteende förändras, men dock inte helt utan kontroll.

Kapitel 2 - Elementary processes in groups

Kapitlet handlar om grundläggande grupprocesser. Förberedelser innan man går med i en grupp, hur gruppen påverkar individens självkänsla, hur normer styr gruppmedlemmarnas beteende och hur gruppsammanhållning påverkar gruppens framgång. Jag har valt att fokusera på några delar:

Rupert Brown säger att vi tillhör olika grupper, grupper vi valt och grupper vi föds in i, tex kön och land. Grupper vi föds in i har betydelse i vilka vi är och vilka grupper vi väljer att delta i. Genom livet finns det många grupper vi väljer att tillhöra. Varför väljer vi att tillhöra olika grupper? Väljer alla att vara med i många grupper? Hur väljer vi de grupper vi vill tillhöra?

Gruppen man tillhör påverkar ens självförtroende, när vi går med i en grupp förändrar vi vår bild av oss själva. Jag brukar ibland uppleva att självförtroende delvis är kopplat till ålder. Yngre människor är mer sökande, efter grupper och är mer formbara än äldre. Det kan ha att göra med om man söker sig till nya grupper eller inte. Påverkar tillträde i grupper alla lika mycket? Är alla lika mottagliga till personlighets förändringar? Sker individförändringarna mest i tillträdet av en ny grupp eller är det lika under hela perioden man är med i gruppen?

Gruppsammanhållning är det som binder ihop gruppmedlemmarna och behåller relationen mellan dem. Hur bra sammanhållningen är kan mätas i hur bra medlemmarna gillar varandra. Själv är jag lite rädd för gruppsammanhållning. Tycker att de ger en hierarki i gruppen. De som är centrala för gruppens existens och de som är mer periferia och önskar att de får vara i centrum. Det är en grund för utanförskap. Grupper är bra om man är en del av centrumet.

Enligt Rupert är normer viktiga för gruppens existens. Normerna definierar vad som är accepterar och inte accepterat beteende i gruppen. De påverkar hur gruppen ser på världen, vilka värden och attityder som påverkar medlemmarnas beteende. Olika grupper beter sig unikt vilket beror på deras normer. Jag tycker att Rupert ger en väldigt positiv bild av normer, enligt mig kan normer ofta fungera som något konserverande i negativ mening. Tex könsnormer, klass, etnicitet, de grupper som Rupert tidigare nämnde som de grupper man inte väljer utan föds in i. Där fungerar de som en begränsning.

Behövs verkligen normer? Hur ser förhållandet ut mellan normer och grupper. Är normer en förutsättning för att grupper ska existera. Om det inte fanns olika normer som definerade olika grupper kanske det inte skulle vara så viktigt att tillhöra en grupp?

Vissa människor tycker inte om att definiera sig med en grupp medan andra definierar sig som egna individer. Lurar de sig sig själva? Är de med i fler grupper än de själva förstör och är de mer påverkade av grupper än de vill inse?

Kapitel 3 structural aspects of groups

Kapitlet handlar om processer som påverkar vårt sociala beteende inom gruppen och mellan gruppen.

Grupperna består av olika roller som har olika status. Inom gruppen finns det olika förväntningar på medlemmarna som bla bygger vilken position de har i gruppen. Rollerna kan vara formellt uppbyggda och informella. Tydliga roller påverkar medlemmarna positivt, det minskar trycket på ledaren, ger struktur i gruppen och hjälper medlemmarna att definiera sig själva. Roller är knutna till hierarki och status. En reflektion från mig är att den feministiska rörelsen brukar prata om att hierarki som en patriarkal struktur när partiet F! Startade försökte man därför ha en organisation utan en ledare.

Roller hjälper oss att veta vilka vi är medan status hur bra vi är. För att ta reda på hur bra vi är jämför vi oss med andra. Kapitlet har ett långt resonemang om vem man jämför sig med och man kan säga att man jämför sig med olika personer vid olika situationer. Vid sjukdom jämför man sig nedåt för att må bättre själv och med de som är bättre för att skapa hopp. Oftast jämför man sig med någon som är lik en själv, ofta samma kön och lite bättre än en själv. Vi har förväntningar på att individer i samma kön är mer lika. Ibland skapar jämförelserna tävlingar inom gruppen vilket kan både minska och öka gruppens prestation. Är den sämsta i gruppen 60-80% av den högsta stimulerar det effektivitet annars minskar prestationen i gruppen.

Relationen mellan självkänsla och vem man jämför sig med är att har man bra självkänsla så mådde man mindre dåligt om man jämför sig både uppåt och nedåt än de med sämre självkänsla.

I dagligt tal hör man ofta åsikter om hur en lyckad ledare ska vara men forskningen har svårt att hitta generella gemensamma egenskaper. Lippitt och White (1943) argumenterar att ledarens uppgift var att skapa ett socialt klimat i gruppen och att gruppens moral och effektivitet var beroende av det klimatet för att vara produktiva. Experiment har gjorts med auktoritära, demokratiska och slappa "låt-gå"-ledare. Det visar sig att ett demokratiskt ledarskap är mest effektivt när den är där och när den inte är där. Stämningen i gruppen påverkas dessutom positivt av den ledarstilen. Men hur fungerar en demokratisk ledare i alla miljöer tex i en hierarkisk miljö? Kan det vara så att olika miljöer kräver olika ledare för att jobba effektivt?

På senare år har sökandet efter den optimala ledarskapsstilen förändrats. Det handlar inte längre om en egenskap hos personen utan relationen mellan ledare och medlemmar. Ledaren ger inspiration och motiverar gruppen.

Fiedler anser att förhållandet mellan ledare och medarbetare, uppgiftsstruktur och positionsmakt har betydlese. Dessa tre kan kombineras på 8 sätt och experiment visar att situationen är gynnsam för ledaren om han är allmänt accepterad och atmosfären är god, uppgifterna och uppgiftslösningen är väl strukturerade och specificerade i detalj och om ledaren tilldelats en hög grad av formell auktoritet. I motsatt förhållande är situationen ogynnsam.

  • skulle vilja diskutera skillnaderna mellan de grupper man föds in i tex (kön, etnicitet), de grupper man hamnar i (grundskola) och de grupper man väljer (föreningar). Tar man samma roller i alla grupper man tillhör?

---

1. The Reality of Groups

Brown begins with a definition of what is considered as a group during the book. Larger groups can for instance be built by a common fate while social structures or face-to-face interaction between the group members characterize smaller groups. A group can also be identified when its members itself categorize them as group. While this self-categorization is necessary, a sufficient criterion is that the group’s existence is known and accepted by others.
Brown mentions Tajfel, who tries to answer the question “When is a person acting as a member of a group”. For him, “the presence or absence of at least two clearly identifiable social categories” is necessary, and furthermore low or high variability in both, attitude or behavior within the group, and a person’s attitude and behavior towards members of other groups. Besides this, there are additional points to consider. Even though the number of people involved can differ between interpersonal and group behavior, it is not a primary point for distinction. This goes hand in hand with the continuous nature of this distinction. These findings imply a need for new theories for the explanation of group processes, which probably should focus more on the uniformity that contrasts group contexts to interpersonal behavior.
Brown ends this chapter dealing with crowds, which can be seen as the simplest natural appearance of deindividuation, beginning with describing Le Bon’s assumption “anonymity, contagion and suggestibility […] caused people to lose their rationality and identity, creating instead a ‘group mind’”. This view has been rejected, however, anonymity is still considered as important. Le Bon’s work has, among others, inspired Limbardo, who mentions the diffused responsibility in larger groups and even drew parallels between crowds and e-mail-communication. His view is considered as too one-sided. Diener sees individuals in a group as less self-regulated and more controlled by the environment, while Reicher points out that usually more than one group is involved and that the crowd leads to a change rather than a loss of identity of an individual. These different views motivate Brown to conclude that building of a group has both, pro- and antisocial followings, that individuals in a group do not lose control but adjust their behavior to the group goals, and that usually outer groups exist, while the intergroup-relation is critical for in-group behavior.

2. Elementary Processes in Groups

Now that we know, what a group is, we wonder how to become a member. Depending on the kind of group, we might be able to choose to be a member, or we do not have a choice. If we are able to make a decision, we usually evaluate a group. Levine and Moreland see one important criterion: “people look to join groups that will be maximally rewarding to them and minimally costly”. If we have the choice, we will most likely decide to join a group that we expect a raise of our self-esteem from. However, even (maybe especially?) if we are not in the position to decide about our group-membership, it will have impact on our social identity and our self-evaluation.
An interesting topic is the cohesion of a group, the mechanisms holding the group together. This can start with the kind of initiation. If it is hard to enter a group, if we have to experience pain, it can raise our will to stay part of the group. In the longer run, we might be in a recurring process of re-evaluation of our membership. One important factor is the performance of the group. It sounds natural that we do not want to leave a successful group. However, there are exceptions, e.g. when we have chosen to join this specific group. We even might have known in advance that this group is performing low; maybe the norms of the group are even built towards low performance. In this case, strong cohesion might even lead to lower performance. However, in the case of a norm towards high performance, high cohesion will probably lead to higher performance.

3. Structural Aspects of Groups

Brown mentions two differentiations in groups: role and status differentiation. Role differentiation expresses in general some kind of task division among the group members. Specified roles will most likely ease the coordination inside a group and they will contribute to our identity. Status differentiation is similar but it is focused on the rank we have inside a group. A higher status gives us more possibility “to initiate ideas and activities that are taken up by the rest of the group”. Status differentiations are closely tied to social comparisons. We tend to compare us with others performing slightly better, this might motivate us to improve and outperform the other person.
An important topic in groups is leadership. The answer to the question “What does it take to become a good leader” has interested quite a few researchers. People where thinking about charisma or the compatibility of task-oriented and socio-emotional leadership. Fiedler has developed an influential theory, where he predicts the leading style that is most promising in various group conditions. Even though this theory had quite some support, it had clear shortcomings, stimulating other researchers to develop different strategies. However, in order to be successful, a leader should match to the actual situation in a group. Furthermore, a leader has stronger options to introduce new ideas if the group credits him or her. According to Hollander, this depends on the way the leader achieved his position, “the leader’s competence to fulfill the group’s objectives”, and “the leader’s identification with the group”.

Seminarium II

Doktor G:s reflektioner

Kapitel 4: Social influence in groups

Kapitel 4 handlar om sociala influenser inom grupper. Bland annat så tar det upp makten med majoriteten, och en majoritet kan vara så liten som två personer över en person och ändå har makt över den personen och över situationen. Och försök har gjorts att ju mindre grupp desto större makt har majoriteten. Är det verkligen svårare att säga emot några få än några tusen? Kanske blir det mer intimt när det är små grupper och individen känner sig mer utsatt. Det blir mer personligt i små grupper och svårare att gömma sig i den stora massan. Men risken i en stor massa är att individen blir tyst och inte protesterar och det är samma sak som att hålla med i sen stor grupp.
Individer tappar sina egna åsikter och antar gruppens åsikter, individen influeras av majoriteten. Men varför gör individen detta? Festinger menar att det finns två processer inom detta. Den ena är att han menar att vi alla har små mini-teorier om hur världen fungerar och dessa vill vi ha värderade och bekräftade från andra. Och när tillräckligt många håller med har vi fått våra teorier bekräftade. Och håller de inte med får man ändra sin uppfattning om världen och anta det som den stora massan håller ihop om. Det vill säga att man är beroende av information från andra för att verifiera sig själv. Den andra teorin är att gruppen måste enas om ett gruppmål. Och när den gjort det så skapas det aktivitet i gruppen för att uppnå detta gemensamma mål. I större grupper krävs det även enighet hur man ska nå till målet för att skapa konformitet i gruppen. Deutsch och Gerard menar att en tredje process som pågår i grupper är att individen inte vill vara den som står ut, individen vill passa in och därför formar sig individen efter majoriteten.
Men även minoriteten spelar in i gruppens konformitet. Men grupptryck från majoriteten gör att gruppen formar sig till en konformitet. Majoriteten trycker ner de stackare som försöker sticka upp och framföra sin åsikt. Men om minoriteten håller samman kan de skapa en influens på majoriteten. Men då handlar det mest om minoriteter som finns inom gruppen, en minoritet som finns utanför gruppen har mindra chans att påverka majoriteten.

Kapitel 5: Individuals versus groups

Kapitel 5 handlar om individer gentemot grupper och om utförandet kan bli bättre när andra är närvarande eller om individen själv utför ett arbete. Kapitlet behandlar även gruppbeslutoch dess relaterade processer.
Social facilitation är en företeelse där utförandet blir bättre när andra är närvarande. Detta kan bero på att folk har egna förväntningar på utförandet samt att de andra kan utvärdera ens arbete och då skärper man till sig och gör ett bättre jobb.
Sen kan man ställa sig frågan om två huvuden är bättre än ett? Statistiken säger så för vissa slags uppgifter. Men detta beror på vilken uppgift och komplexiteten på uppgiften som avgör om två är bättre än en. Samt att samarbetet ska fungera i gruppen om prestationen ska öka. Experiment av Zajonc har visat att om en enkel uppgift ska lösas så är gruppsamarbete bättre, men om mer komplicerade uppgifter ska lösas är individen bättre lämpad för detta.
Grupp-produktivitet pratar Steiner om. Han menar att grupper kan uppnå sin teoretiska produktivitet men aldrig egentligen överstiga den på grund av "faulty processes" . Dessa processer kan vara koordinationsproblem eller blockeringar eller den sociala dynamiken mellan grupp-medlemmar i gruppen kan förstöra den ultimata prestationen. Det vill säga grupper misslyckas med att utnyttja sin fulla potential.
Latane pratar om "social impact theory" där han diskuterar motivationen som en viktig del att lyckas för en grupp. Saknas den så uteblir även de bra prestationerna. Men detta gäller väl även för individer?
Beslutsfattande i grupp räknas som en speciell from av grupp-prestation. En användbar metod att studera detta fenomen är social decision schemes theory, vilket är en matematisk modell som beskriver individernas bidrag till gruppbeslutet. Men när det inte verkar finnas något korrekt svar till problemet så verkar majoritetsbeslut vara den metod som fungerar i grupper.
När grupper ska ta beslut så blir det mer extremt än om individen skulle ta beslut själv, vilket kallas polarisation. Till detta finns det tre förklaringar. Den första är social comparison theory där individer jämför sig med varandra för att få fram den mest legitima åsikten och då skapas en polarisation. Den andra förklaringen är persuasive argument theory där informationsutbyte har en viktig grund och under diskussionen uppkkommer nya argument och bevis på att just detta beslut ska fattas. Den tredje förklaringen är social identity theory där gruppmedlemmar så gärna vill passa in i normerna att de bildas en polarization.
Grupper kan ibland dock göra dåliga beslut eftersom de inte samlar in alla information och alla bevis som finns att tillgå. Janis kallar detta för grupptänkande och verkar orsakas av en stark ledare.

Avatars reflektioner

Det finns en hel del intressanta idéer i kapitlen men det är lite svårt att syntetisera dem. Om man tar exemplet från kapitel tre om basebollspelaren Frank (s 76), som inte kunde prestera väl när han spelade mot sina gängöverhuvuden, så ser man svaga kopplingar mellan social comparison theory och Zajoncs teori om att naturliga drifter påverkar prestationsmöjligheten: enkla uppgifter löses bättre i konkurrens medan svåra uppgifter snarare blir än svårare. Vad som är svårare är nog delvis en subjektiv bedömning och tuppfäktning med sina överordnade måste vara bland det svåraste som finns.

Man bör nog hålla isär den fysiologiska reaktionen och hur Zajonc spekulerar att det påverkar prestation. Det förra innebär att konkurrens skapar högre adrenalinnivå men det är inte helt självklart att detta skulle innebära det ovanstående. För att förtydliga det hela bör man nog problematisera uppgiftsanalysen mer än att bara kalla uppgifter enkla eller komplexa.

Det finns minst tre olika sätt att kategorisera uppgifter som alla spelar roll för hur väl en grupp ska kunna utnyttja sin potential.

  • Är uppgiften möjlig att dela upp i deluppgifter?
  • Handlar uppgiften om att maximera prestationen eller söka en optimal lösning?
  • Hur värderas resultatet? Adderas alla individers prestationer, eftersöks en speciell lösning, ska alla med på tåget eller är det valfritt?

Det är uppenbart att odelbara uppgifter är svåra att fördela optimalt mellan gruppmedlemmarna men hur inverkar de andra kategoriseringarna? Jag skulle behöva tänka nåt varv till på detta.

Det finns fall då grupper presterar suboptimalt i jämförelse med statistiska grupper. Det talas om olika mekanismer för att förklara detta. För att återkomma till en av mina käpphästar så påminner jag här om att statistiska grupper egentligen inte alls är grupper då de saknar normer. I riktiga grupper är att det uppenbart att det kan vara svårt att koordinera prestationen men en del verkar även bli lite lata när de tror att de kan försvinna in i en grupp (framför allt amerikaner :)). Dock har forskningen i huvudsak tittat på laboratoriegrupper där medlemmarna inte haft något internaliserat mål eller motivation att prestera på topp. Annan forskning visar ju att motivation är en viktig faktor som faktiskt kan påverkas positivt av samarbete. Ingen torde vara överraskad över detta.

Men hur kan man utnyttja den här kunskapen om grupper i praktiken? Det är sånt jag funderar på.
Vad innebär det t ex för studenters prestation i grupparbeten om man inte låter dem välja själva vilken grupp de ska tillhöra?
Först ska man tänka på att grupperna får olika karaktär beroende på hur väl studenterna är bekanta med varandra. Rykten om andra gruppmedlemmar påverkar uppfattningen om dessa och sannolikheten för att rykten uppstår ökar ju längre man kommit i utbildningen. Dessa rykten påverkar (o)medvetet etableringen av roller i grupperna. Man behöver alltså vara medveten om att studenterna kliver in i en ny konstellation med prototypiska roller i bagaget. Kanske bör man kontrollera detta.

Man ska även tänka på att uppgiften som gruppen ska lösa bör vara anpassad inte bara till de kunskaps- och färdighetsmål man eftersträvar utan även till den dynamik man kan förvänta sig (eller vill förespråka) i grupperna.

Om polarisering vill jag dela med mig av två reflektioner.

  1. För att falsifiera Semin och Glendons exempel om rekryterare på s 199 ska man titta på tabell 4.1 och fundera på vad det innebar att man först redovisade sina indiviuella betyg offentligt.
  2. När man hävdar att det inte uppstår polarisering i grupper som är etablerade sedan tidigare så undrar jag om man inte glömmer bort att dessa grupper redan har gått igenom en fas av polarisering. Alla gruppmedlemmar har anpassat sig till den norm som råder i gruppen och det behövs inte längre överdrivet uttryckta sympatier för att hålla samman gruppen. Jag undrar om det inte är så att polarisering är ett sätt att genom verbal snoppmätning etablera en norm i en grupp. Jag föreställer mig att det finns en inbyggd föreställning hos människor att en norm måste förstärkas om denna ska vinna över andra konkurrerande normer. För att illustrera detta kan man titta på hur jämställdhetsdebatten har låtit. För några år sedan var det väldigt stigmatiserat för en svensk medelklasskille att inte kalla sig själv feminist. Om man ifrågasatte normen innebar det i princip att man var en manschauvinist och en av de potentiella våldtäktsmän som utgruppen bestod av. Idag är situationen något mer nyanserad och det är tillåtet att vara kritisk mot de extremare formerna av kvinnokamp eftersom den övergripande normen att jämställdhet är bra har etablerats i samhället, varför inte den tydliga polariserande längre behövs för att försvara detta värde.

Det var nyttigt för mig att läsa delen om hur grupper delar information i beslutsfattande. Här fann jag argument för att EthXpert ändå kan vara nyttig samt idéer till hur verktyget ska kunna förbättras.

För att summera så tycker jag att det verkar som att forskningsresultaten från alla olika studier förklaras väl av den hypotes som jag viftade med efter de första kapitlen, nämligen att vi är mycket angelägna om att tillhöra ingruppen och därför går med på en hel del märkligheter för att leva upp till och försvara dennas värden/normer (se t ex fig 5.3 och 5.6). "Social comparison" är en aspekt av detta, "Social identity" en annan och "Social impact" en tredje.

Seminarium III

Doktor G:s reflektioner

Kapitel 6: Intergroup conflict and cooperation

Kapitel 6 handlar om konflikter inom gruppen som kan skada gruppen och dess samarbete.
En teori om gruppens sociala missnöje och skadeverkan är känslan av frustration hos medlemmarna. En undangömd del av aggression över det sociala livet i gruppen kan skapa en frustration som gör skada i gruppsamarbetet. Berkowitz utvecklade teorin och menade att grupper behöver en hackkyckling att få utlopp för sina aggressioner på. Men i grund och botten är det individens ilska som detta grundas på. En grupp i harmoni är en grupp som kan samarbeta och utföra bra prestationer. Frustrationer och aggressioner kan vara utlopp för att individen har förlorat sig själv i gruppen och blivit en i mängden och inte får känslan av att vara den de är menade att vara eller att gruppens mål inte längre överensstämmer med individens mål.
Finns även en annan teori som kallas deprivation theory som beskriver förluster som en orsak till en grupp i konflikt. Det vill säga att gruppmedlemmar upplever en nivåskillnad på det de tycker att de är värda mot de det får. Och då upplever de att de har gjort en förlustaffär och därför blir de förbannade. Relativ förlust alltså mellan de förväntade och det uppnådda. Detta kan uppkomma när gruppen jämför sig med andra grupper.
En annan orsak till gruppkonflikt kan vara mål-relationer till andra grupper gentemot sin egen, och när dessa kommer i konflikt med varandra och har olika målsättningar så uppstår tävlan och antagonism inom gruppen. Detta kan motverkas med gemensamma mål inom gruppen som uppnås, men om det inte gör det finns det risk för att det skapas en aggression mot de andra grupperna runt omkring som då används som hackkycklingar och man skyller gruppens egna misslyckanden på de andra grupperna. Därför är det viktigt att grupper gör aktiviteter tillsammans när de arbetar mot överordnade mål.

Kapitel 7: Thinking about groups

Kapitel 7 handlar om vad som leder oss till att referera till varann som gruppmedlemmar och vad som händer när vi gör det. Kapitlet behandlar social kategorisering och konsekvenserna av denna, samt skapande av stereotyper.
Bruner menar att social kategorisering är grunden till mycket psykologi, så som till exempel perception, kognition och social interaktion. Vi människor strävar efter att kategorisera in vår värld på olika sätt. Varför gör vi detta? Är det för att det skulle vara för svårt att förstå och för komplext att begripa om vi inte gjorde detta? Utan kategoriseringen skulle vi inte överleva, jag tolkar författare som att han menar att kategoriseringen förenklar vår komplexa värld, men jag tänker att måste kategorisering innebära förenkling?
Olika faktorer påverkar kategoriseringen, dels bakgrund och egna erfarenheter, samt egna mål och behov samt kontexten som situationen befinner sig i. Bruner menar att man använder de faktorer och kategoriseringar som är mest till hands för en själv.
Campbell menar att vi står i relation till varandras influenser om de ses som medlemmar av gruppen, vilket kallas för uppfattad entitativitety. Faktorer som på verkar detta kan vara ett minoritetstal i en majoritet vilket kallas perceptual distinciveness och gör att man vill vara en i kategorin, category fit. En annan faktor är category accessibility, vilket menas med vad personen tar med sig in i gruppen. Vad finns det för tillgängliga kategorier att välja mellan?
Konsekvenserna med denna sociala kategoriseringen är intergrupperingar som är i rivalitet med varandra och därmed påverkar gruppens prestationer. Detta kan skapa diskriminering och intermedlemskap som är inofficiella och svåra att upptäcka och som dessutom hämmar prestationerna i gruppen.
Stereotyper skapas genom att man kategoriserar in människor i sociala sammanhang och klumpar ihop dem till en massa och gör antagen om människor som inte alltid är sanna. Men det är lättare att hantera omvärlden om man grupperar in människor och skapar stereotyper av dem. Dessa stereotyper blir på något vis legitima med allmänheten att röra sig med. De kan också vara så att man förväntar sig stereotyper. Stereotyper kan också bli självuppfyllande profetior. Jämställdhetsdebatten lider av för stor dos stereotypskapande.

Kapitel 8: Social Identity and intergroup relations

Kapitel 8 handlar om hur vi identifierar oss inom gruppen och antar en identitet för att passa in I kategorin eller gruppen och för att anpassa oss till relationerna som råder inom gruppen.
Social identitetsteori ger en förklaring till en stor del av intergroup aktiviteterna. Människor vill ha en positiv syn på sig själva och letar därför efter intergrupprelationer där den synen verifieras. De flesta intergroup situationer hanterar maktstrukturer och statusskillnader vilket komplicerar sökandet efter de positiva influenserna. I mer dominanta grupper visas överlag mer ingroup favoritism än i subsektionerade grupper, där de kan söka sig utanför gruppen för att behålla sin positiva syn på sig själva.
Senare forskning har visat att det endast inte är behållningen av positiv självkänsla som skapar social identifiering utan att det också är sökandet efter meningsfullhet och behovet av social interaktion och sökandet efter självinsikt.
Skadar som kan uppkomma inom gruppen kan minskas om man skapar kontakt mellan grupper under jämlika förhållanden och där sociala normer stödjer förändringen i attityder. Genom detta kan man även stödja outgroup relationer.
När kategoriska medlemskap överlappar så finns möjlighet till gemensamma plattformar och diskriminering inom gruppen kan minskas.
En förändring av gruppens övergripande mål inom gruppidentiteten i kontaktsituationer med andra grupper kan åstadkomma en generaliserad attitydförändring bland gruppmedlemmarna. Det finns tre olika stadier av detta. Den första är decategorization där alla gruppidentiteter görs statuslösa och sedan kommer recategorization där en ny suborienterad identitet görs gällande och sist kommer categorization där det blir legitimt att skapa samarbete medan man upprätthåller sina distinkta identiteter. Varje steg har sina fördelar och nackdelar och kombinationen av detta skapar en grupp i harmoni.

Doktor R:s reflektioner kap 6-8

Kapitel 6

Kapitlet handlar om samarbete och konflikter mellan grupper och inom grupper. Man trodde länge att orsaken till aggression mellan grupper och individer, socialt missnöje och kollektiva protester var att människor var frustrerade över tidigare eller nuvarande erfarenheter. Frustrationen var orsaken till aggression, (frustration och aggressionsteori). Dollard och teorin menade att existerar det frustration så ledde det alltid till någon form av aggression. I vissa situationer kan aggressionen (t ex på grund av risk för bestraffning) riktas aggressionen inte mot det egentliga målet utan syndabockar skapas.
Man diskuterade vad det var som gjorde att man blev frustrerad och om det alltid ledde till aggression. Teorin motbevisades och förändrades och "relativ depriationsteori" växte fram. Den innebär att människor är missnöjda och frustrerade om de är hungrigare och/eller fattigare än de själva anser att de borde. Inte det faktum att de är hungriga och fattiga. Teorin är bra för att förklarar bråk mellan grupper.

Jag funderar på att använda mig av den teorin när jag analyserar de olika grupperna inom vården. Tex så "skyller" ledningen på läkarna och inte IT systemen när de pratar om bristerna i införandeprocessen och systemanvändningen. En enkel och snabb analys med hjälp av Dollard visar att ledningen har valt läkarna som en syndabock för det ineffektiva IT användandet och införande processen i stället för att skylla på systemet och systemutvecklaren. Enligt Dollard så väljer man sin syndabock. Och läkarna brukar anklagas för att vara motståndare till förändringar. Enligt Berkowitz är syndabocken en utgrupp som har en tidigare konflikter eller olika åsikter med gruppen.
Berowitz ville även ändra definitionen av frustration, till att inte vara objektiv förlust utan "förhindrandet av människors förväntningar" (om människor tror att de har förlust). Läkarna tycker att EPJ har bidragit till en mycket sämre arbetssituation än de tycker att de förtjänar. Läkarna förväntar sig att de ska ha mycket tid för patienterna, göra minimalt med administrativa arbetsuppgifter. Införandet av EPJ har lett till att deras arbetssituation har snabbt förändrats och de gör revolt och är aggressiva mot ledningen och systemet.

Social comparison är en viktig källa till relativ deprivation, efter som det ger möjligheter för personer i gruppen att värdera sin grupps ställning. Om gruppen upplever missnöje beror på vem de jämför sig med. Läkarna jämför sig nog med den status och plats i hierarkin som läkarprofessionen alltid har haft. Deras kunskapsnivå minskar i förhållande till vad den var tidigare. Sjuksköterskor och undersköterskor jämför sig nog med varandra för deras arbetsuppgifter och arbetssituation påminner mer om varandras.

Kapitlet fortsätter och diskuterar om samarbete eller tävling är det bästa vad gäller framgång för gruppen. När grupperna tävlar mot varandra så får de en gemensam tydlig motståndare, det leder till diskriminerande beteende. När grupper samarbetar för ett gemensamt mål har de ett mer vänligt förhållningssätt mot varandra.

Enligt teorin i detta kapitel skulle det vara bra för sjukhusets framtid och IT inom vårdens framtid om ledning och läkare försökte samarbeta med ett gemensamt tydligt övergripande mål. Idag ser de varandra som syndabockar för ett ineffektivt införande och ett ineffektivt vårdarbete

Kapitel 7

Kategorisering är en nyckelmekanisk inom många psykogiska grenar. Människan förenklar, systematiserar och kategoriserar, (tex, etnicitet, kön). Syftet med kategorisering är att synliggöra skillnaderna mellan grupperna, minska skillnaderna inom grupperna så att medlemmar och ickemedlemmar ska se skillnaderna. Kategoriseringen medför vissa konsekvenser för individerna och för grupperna, tex diskriminerande beteende. De i in-gruppen behandlas bättre än de i ut-gruppen och att In-gruppen ses som mer (eller mindre) föränderlig än ut-gruppen.
Kategorierna värderas och vi använder oss av stereotyper när vi beskriver individer och gruppers egenskaper och beteenden. Stereotyper ger oss förväntningar på grupper och individers beteende och ger oss förväntningar på hur vi bedömer och beter oss mot andra människor. I de tidigare kapitlena har vi sett att människor favoriserar ingruppen framför utgruppen. När man kategoriserar människor i olika grupper, och ger de stereotypa egenskaper och beteenden så triggar det igång diskriminering mellan grupper. Forskare menar att bara gruppindelningen i olika skolklasser ger lite diskriminerande beteende och ingruppsfavorisering men när man blev beroende av de andra medlemmarna för att nå ett visst mål triggade det igång ingruppsfavorisering och diskriminering gentemot de andra klasserna.

Det finns olika kategoriska nivåer tex kön, ålder och etnicitet. Dessa används i olika situationer. Vilket man använder beror på betraktaren, det som är mest tillgängligt samt det som passar bäst. "Accesssibility and Fit"-teorin förklarar varför man väljer olika kategorier.

Kapitel 8

Psykologiskt sätt är det viktigt att människor tillhör olika grupper. Människor favoriserar den grupp som de själva tillhör.
Kapitlet handlar om social identitet, "Social identity"-theory säger att individens sociala identitet, självuppfattning har sitt ursprung i vilka grupper individen tillhör samt vilket värde, egenskaper den gruppen signalerar till andra. Människor föredrar att ha en positiv självuppfattning. Eftersom individens identitet är kopplat till de grupper den tillhör föredrar individen att favorisera sin egen grupp jämfört med andra grupper. Teorin ger förklaringar till varför den egna gruppen favoriseras gentemot de andra grupperna.
Alla grupper visar inte lika hög grad av ingruppsfavorisering. De grupper som är dominanta har större ingruppsfavorisering än de som inte har lika hög status eller är lika dominanta.

Om man återgår till mitt forskningsprojekt kan man se att bland vårdpersonalen finns det en tydlig gruppindelning. Det finns en tydlig statusskillnad mellan grupperna och läkargruppen är den gruppen som har högst status. Vid intervjuer med läkare ser man att de är noga med att säga att de är läkare och markerar skillnaderna mellan dem och de andra grupperna.

Uppdaterad  2010-12-20 18:49:38 av Rebecka Janols.