Forskarprofil: Åsa Cajander

Hur gör vi för att på bästa sätt introducera digital teknik i samhället och i våra liv? Enligt Åsa Cajander måste digitaliseringen få ta tid och kosta mer i utvecklings och införandefasen för att inte leda till nya problem. – Jag vill se till att människors arbete är bra för dem även när arbetet digitaliseras, och jag vill hjälpa till med metoder för att det ska bli så.

?Datoriserade informationssystem, webb- och appbaserade e-tjänster, undervisning via digitala lärplattformar – det informationsteknologiska inflytandet över vår tillvaro bara ökar. Nya elektroniska verktyg lovar effektivisera och underlätta våra liv. Men hur väl rimmar ambitionerna med resultaten? Forskaren Åsa Cajander studerar hur digitaliseringen av olika samhällsfunktioner påverkar arbetet och individen.

– Vi skapar idag digitala gap i samhället och människor som är utbrända. Digitaliseringen följer samma kurva som utbrändhetskurvan. Visst är det inte den enda orsaken till att vi bränner ut oss, men det är en av dem.

De bakomliggande faktorerna kan förefalla oöverskådliga, lika många och komplexa som de enskilda användarna. Men Åsa Cajander menar att utformarna av IT-system trots det måste bli bättre på att ta till sig samspelet mellan teknikutveckling och samhället i stort.

– Som det är idag tycker de som jobbar i system med tekniska projekt att arbetsmiljö-, genus- eller kulturella frågor är så fantastiskt röriga att det inte ens går att börja hantera dessa frågor. Men så kan vi inte tänka. Bara för att det är komplicerat kan vi inte ignorera problemen. Vi måste ändå göra någonting för att få digitala system som fungerar bättre för oss än idag.

Som forskare i människa-datorinteraktion använder sig Åsa Cajander av så kallad aktionsforskning. Forskningen går ut på att i projekt samarbeta med olika samhällsgrupper för att bidra till förbättringar och delta i ett förändringsarbete. I fokus står intervjuer och enkäter med deltagarna liksom möten och workshops.

– Sen skriver jag och min forskargrupp ofta artiklar tillsammans med dem som är med i projektet. Så man är inte en fluga på väggen som många forskare är.

Ett av de största projekten Åsa Cajander varit inblandad i var när Region Uppsala 2011 införde elektroniska journaler för patienter. Då ansvarade hon bland annat för studier med patienter och vårdpersonal innan och efter det kontroversiella införandet.

– Vårdpersonalen upplevde att förändringen kom väldigt mycket uppifrån. Än idag har många av dem väldigt svårt att förstå det positiva med journaler på nätet. Man tycker att det skapar oro hos patienterna och dessutom större tidsbrist för personalen när patienterna hör av sig med frågor kring vad de läser, säger Åsa Cajander.

Å andra sidan tycker 97 procent av alla patienter att det är självklart att man ska kunna få ta del av sin journal via nätet.

– Vi har ett problem med kontinuitet i vården. Nu kan i alla fall patienten logga in och följa sin vård, se var remissen finns, när nästa besök är, jämföra provsvar och så vidare.

Till utmaningarna hör huruvida e-journalerna ska göras tillgängliga på andra språk än svenska. Krångliga ord och facktermer bör ha länkar till uppslagsverk. Dessutom tar läkarna sällan upp möjligheten för patienten att läsa sin journal på nätet och på så sätt förbereda sig för besöket. Något som skulle ge patienten bättre förståelse för sin sjukdom och större motivation att följa läkarens rekommendationer, menar Åsa Cajander.

Som forskare kan hon ge rekommendationer men sällan påverka beslutsfattare direkt - fast det har hänt.

– Inom e-journalprojektet diskuterades om det skulle vara två veckors väntetid innan patienten kunde logga in i journalen för att se provsvar och läsa vad läkaren skrivit. Då gjorde min forskargrupp en intervjustudie med 30 cancerpatienter, där vi frågade hur de ville att det skulle funka. Och inte ville de ha någon två veckors väntetid! Studien bidrog till att det blev det ett beslut om att inte anta förslaget. Visst var det motstånd från läkarna, men de hade inget val.

Hon påpekar samtidigt att det är nödvändigt att skapa bra förutsättningar för vårdens administrativa arbete och arbetsmiljö. Läkarnas ohälsa ökar och antalet sjuksköterskor minskar, samtidigt som den åldrande befolkningen behöver vård under allt längre del av livet.

– Ekvationen går inte ihop. Och det största problemet är inte pengarna utan vårdpersonalen och hur många de är. Vi behöver arbeta för att de ska trivas i sitt yrke och vara kvar. Därför måste vi också digitalisera med omsorg.

Hon tillägger:

– Det handlar ju jättemycket om förändringsledning och kommunikation. Kommunikation är ju helt grundläggande, utan det så brister det helt och hållet.

Hennes forskargrupp består av tolv personer från en rad skilda områden – en doktorand är kulturgeograf, en annan datavetare i människa-datorinteraktion, en tredje kommer från civilingenjörsprogrammet system i teknik och samhälle. De seniora forskarna i gruppen har bakgrunder i genusvetenskap, företagsekonomi och datavetenskap. Med en forskningsledare som specialiserat sig på arbetsmiljöfrågor är det inte undra på att det tvärvetenskapliga samarbetet fungerar väl.

– Jag jobbar jättemycket med att försöka skapa bra förutsättningar för samarbete och vi har, skulle jag kaxigt säga, en otroligt bra arbetsmiljö. Vi trivs jättebra tillsammans. Det finns olika åsikter, men också en väldigt stor respekt för varandras kompetens, säger Åsa Cajander.

Själv är hon i grunden språklärare i franska och engelska. I sitt arbete på Fryshuset i Stockholm träffade hon många ungdomar med psykosociala problem, ”det var mycket psykologi, beteendevetenskap och konflikthantering”. Men sen tog intresset för matematik och data över, ämnen hon hade studerat i anslutning till språklärarutbildningen vid Uppsala universitet.

– Så år 2000 bytte jag till IT-konsult på ett stort internationellt IT-företag. Jag jobbade med programmering i Java i industrin och höll kurser. Fast samtidigt läste jag kvällskurser på universitetet för det var så kul!

Det blev kurser i programmering, i systemutvecklingsmetoder och även i undervisning och lärande innan hon till slut tog steget att bli doktorand i människa-datorinteraktion. Den vindlande vägen till högre tekniska studier är en erfarenhet hon delar med många kvinnor, menar Åsa Cajander.

– För kvinnor har man sett att när de har hamnat i tekniska yrken så är den här snirkliga, konstiga bakgrunden ganska vanlig. Därför måste vi stödja och hitta former för hur studenter kan byta till de tekniska ämnena en bit upp i studiekarriären. För idag finns inte tillräckligt många av de här bryggorna över utbildningsprogrammen.

Åsa Cajander har för närvarande ett treårigt mandat som lika villkorsombud på IT-institutionen. Dessutom forskar hon på e-hälsa och digitalisering inom centrumbildningen Nordwit som drivs från Centrum för genusvetenskap. Förutom en handfull andra forskningsprojekt undervisar hon 30 procent på kurserna Medicinsk informatik, IT i samhället, samt Komplexa IT-system i stora organisationer. Och bloggar. Och twittrar.

Hur hinner, och framförallt, orkar du med allt?

– Jag tror det beror på att jag forskar och föreläser mycket om balans mellan arbetsliv och fritid, och vilka stressymptom som finns. Jag vet vad jag mäktar med och har verktygen att bromsa i tid när det blir för mycket.

– Sen är jag bra på att vila, haha. Och jag sover jättemycket, 9 timmar per natt.

Intervju av Anneli Björkman, 2018-06-05